Gurdwara,
Sikhtempel i Tullinge
Söndag
6 maj 2018
Innan besöket
Att
besöka sikhernas hus verkade intressant, och kändes väldigt exotiskt ärligt
talat. Som med Tullinge kyrka ville jag besöka den här platsen just för att
utforska mitt lokalområde, men från skillnad till den kristna kyrkan hade jag
betydligt mindre kunskap om sikhismen. Min familj har åkt förbi gurdwaran många
gånger, så när jag planerade in det här besöket ville min mamma följa med.
Klädsel
kände vi oss väldigt osäkra på men vi tog i alla fall sjalar för att täcka
huvudet, och kläder bekväma att sitta i på golvet. Vi var också osäkra på
tiden, eftersom vi bara visste att det var öppet från ungefär klockan 10 till
ungefär 15 på eftermiddagen, och att mat brukar serveras någon gång under den
tiden, men vi åkte dit strax före 11.
Besöket
Vi
kom fram och parkerade och gick mot huset och såg några utanför runtomkring. En
kvinna med en liten pojke såg oss, så jag frågade henne om det gick bra att besöka
dem idag. Hon visade oss in, var vi skulle ta av skorna, och att vi kunde gå
upp till rummet med skriften där vi kan be. Be från hjärtat så kommer det bli
sant, sa hon (på engelska).
Vi
gick upp till ett ganska stort rum där golvet var täckt av vitt tyg, då man
satt på golvet. Männen satt på högra sidan och kvinnorna till vänster. En äldre
man läste/sjöng ur skriften, den heliga skriften, och det var ett oavbrutet
uppläsande men ibland kom sånger som alla sjöng med i, men hur de visste vilka
delar de skulle sjunga med i förstår jag inte. Gudstjänsten var på punjabi, och
det gjorde det självklart svårt att hänga med. Skriften och mannen som läste ur
den satt i ett slags dekorerat tältklätt altare och på varje sida var två
TV-skärmar med texten som rullade. Under varje rad stod med väldigt liten text
en översättning på engelska, men jag kunde i alla fall delvis uppfatta textens
handling om Gud och livet och kärlek, mm.
Efter
ett tag slutade han att läsa ur skriften och istället samlades några på en
liten ”scen” i hörnet där barn, kanske 12-13 år, spelade på några instrument
och sjöng. Då visades texten också på skärmarna, och det var också böner, men
med mer melodi än tidigare alltså.
En
kvinna bredvid oss såg också svensk ut som oss, men klädd i samma traditionella
klädsel som många andra, och hon sa till oss att hon var gift med mannen som
läste ur skriften. Det visade sig att hon var finsk, så då började hon prata
finska med min mamma (och då satt jag där och hängde varken med i punjabi eller
finska).
Folk
verkade droppa in lite när de ville, och vi var bland de tidigare där. Några
var i detta bönerum hela tiden, medan vissa bara kom in och gick fram till
altaret och gjorde en bön, och sänkte huvudet mot marken likt muslimer, och
gick sedan direkt tillbaka till nedervåningen av huset. Det var faktiskt mer
män där inne än kvinnor, men kvinnor kom också, och även barn i olika åldrar.
En del hade till synes ”vanliga” kläder medan de flesta hade en traditionell
klädsel i olika färger. Männen täckte huvudet med turban och hade byxor och en
lång skjorta, och mycket skägg, och kvinnorna täckte huvudet med en lös sjal
som bara delvis täckte håret. En liten kniv som symbol och en liten träkam bär
de alla också.
Mannen
som först läst ut skriften var den som brukade ha hand om ”utlänningar” som
hans finska fru sagt till oss. Han kom fram till oss och bjöd oss att komma ner
och dricka te med honom. Så under musikakten gick vi ner och satte oss (igen,
på golvet) och blev bjudna på grönt te. Jag frågade tyvärr inte om hans namn,
men den här mannen i 50–60-årsåldern berättade alltså mycket för oss om
religionen och föreningen.
På
tomten hade de hållit till sedan 1989, men först fanns endast det lilla fritidshuset
som idag är bredvid det stora huset. Huset de har idag är för trångt för dem sa
han, och att de kontaktat kommunen om att hitta en ny plats för dem. Jag tror
han sa att de har ca 500 besökare som mest, och han uppskattade att det finns
ca 3000 sikher i Sverige. Det finns en till förening i norra Stockholm, en i
Malmö, och två i Göteborg. Tidigare på 2000-talet kom grannarna runt huset med
mycket klagomål och ville bestämt få bort sikherna. Som man kan läsa på DN
(”Fortsatt strid om sikhtempel i Tullinge” 14/11 2002) gick denna fejd ändå upp
till regeringsnivå, men regeringen beslöt alltså att de ska få vara kvar.
Mannen
berättade för oss om religionens symboler, grunder i tron, och mycket om
sikhernas historia. Det fanns tio stycken guru efter varandra, men efter den
sista (som dog på 1700-talet) var det bestämt att endast den samlade skriften
skulle leda sikherna. Mannen beskrev det som att ”guruns kropp finns i oss, och
hans själ är i skriften”, och att ”det som beskriver Gud är Gud”. Ibland läser
de hela skriften, vilket tar ca 60 timmar non-stop i lagom tempo.
Sikherna
har varit mycket utsatta förklarade han, då det var en muslimsk regering vid
tiden av religionens grundande och det då var kungar som försökte avrätta alla
icke-muslimer. Både hinduer och sikher var alltså utsatta under den perioden,
och sikherna är starka förespråkare för religionsfrihet (!). Det är olika sätt
att tro på samma Gud, beskrev han det som. Själva skriften består av hymner som
samlats ihop från många olika länder i världen, Kina, Italien, Mecka i
Saudi-Arabien, så det är ett ganska stort hopplock av beskrivningar av Gud.
Efter
att ha varit där ett antal timmar och hunnit få mycket ny information åkte vi
hem, och stannade alltså inte tills senare då de skulle äta.
Efteråt
Jag
tyckte om att se en helt annan religiös verksamhet än den traditionella kyrkan
i Tullinge, men jag kände mig väldigt långt ifrån den här religionen.
Framförallt handlar nog det om språk och etnicitet, att jag och min mamma inte
tillhörde gruppen på så sätt.
Överhuvudtaget
så har jag fortfarande svårt att förstå människors engagemang i religion. Om
jag jämför med gudstjänsten i Tullinge kyrka så var den betydligt mer medryckande.
Självklart kunde jag hänga med i den på ett annat sätt eftersom den var på
svenska och inte punjabi, men det var också ett annat upplägg. För sikherna var
det uppenbarligen oviktigt när man kom och gick, han som läste satt och
rabblade texten i alla fall, oavbrutet. Därför kändes gudstjänsten inte så
speciell. Den kristna prästen talade till församlingen och var som jag beskrev i
min besöksrapport en skicklig talare - medan sikherna dyrkar själva texten och
det var uppläsningen av den som var det viktiga. Att sitta på golvet i en väldigt
enkel lokal gjorde säkert också skillnad i upplevelsen.
Jag
uppskattar dock stort den här religionens syn på religion, dvs. att de
förespråkar religionsfrihet. Det är verkligen inte alla religiösa som har ett
sådant fredligt och ödmjukt sätt att se på sin tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar