Besöksrapport Katolska domkyrkan, Sara Nordström

Sankt Eriks katolska domkyrka
Söndag 20 maj 2018
11.00-12.30
Högmässa
Pingstdagen

Innan besöket

Eftersom jag var på väg till en kristen kyrka igen trodde jag att det kanske skulle kännas likadant som i Tullinge kyrka. Men jag undrade ändå om jag skulle märka några skillnader, eftersom katolicismen och protestantismen ju bör vara lite olika. Jag åkte till Södermalm där Stockholms katolska stift har sin kyrka, som också är domkyrkan för alla Sveriges katoliker.

Besöket

När jag kom fram ungefär tio i elva, var det mycket folk runtomkring, på väg in och ut. Som jag sett på schemat på hemsidan hålls flera mässor i rad under dagen:
08.45 mässa (italienska)
09.45 mässa (latin och svenska)
11.00 högmässa (svenska)
12.30 mässa (kroatiska) OBS! Ej andra söndagen i månaden
14.00 mässa (spanska)
17.00 mässa (polska)
18.30 mässa (svenska)

Först kom vi in i den gamla delen av kyrkan som har fin klassisk kyrkarkitektur. Att gå längre in trodde jag först var något speciellt som bara var för vissa, men det visade sig att det var den stora nybyggda delen där de flesta var.

Vi satte oss, och det fylldes på med folk till max. Alla bänkrader var fulla och man fick klämma ihop sig. I princip alla besökare var ordentlig uppklädda. Besökarna verkade i majoritet bestå av personer med annan bakgrund än svensk, och de såg att vara från alla möjliga nationaliteter.

Starten av mässan var pampig! Orgeln spelade och intågandes kom ett stort led av pojkar i kyrklig dräkt, unga tjejer och killar som skulle konfirmera sig, och några präster i röd fin dräkt, och han som ledde mässan – självaste biskopen Anders Arborelius. Att det var han, insåg jag inte förrän nu när jag googlade på biskopar. (Jag hörde talas om honom då när han förra året blev förste svensk att bli invald till kardinal av påven.) Pampig hatt och fåraherde-liknande stav hade han i alla fall.

I mässan förekom många psalmer, och vilken av dessa man skulle slå upp (i katolska psalmboken ”Cecilia”) projicerades med ljus på väggen, till exempel ”385”. Sången leddes av fyra riktigt duktiga sångare, två kvinnor och två män, som stod uppe på övervåningen där även orgeln och organisten befann sig. I vissa psalmer sjöng de merparten, medan vissa psalmer var mer allsång. Att musiken var en sådan central del var samma som i Tullinge kyrkas gudstjänst, förutom att det också förekom psalmer på latin här.

Hela gudstjänsten varierade från att sitta och att stå. Jag var förvånad över hur ofta och länge man var tvungen att stå. Dessutom kom en stund då alla ställde sig på knä för att be, på de mjuka ”knäbänkarna” som fanns i alla rader. Att ställa sig på knä förekom inte alls i Tullinges lutherska kyrka.

Det var några ”vanliga” personer som fick gå upp till podiet och läsa ur bibeln (precis som i Tullinge kyrka). Biskopen talade också. Han pratade mycket om gemenskap och samhörighet. Han beskrev att det idag finns ett ”individualistiskt livsklimat” och att vi ska försöka ”lägga ifrån oss smartphonen och se på varandra”. Han pratade också om hur många olika nationaliteter som finns i Sverige och samlade inne i kyrkan idag, och hur vi ska dela med oss av våra olika traditioner och kulturer. Han tilltalade oss i församlingen flera gånger som ”bröder och systrar…”. Han var en hyfsad talare, men han läste sitt tal, snarare än talade, vilket jag personligen tyckte gjorde det mer stelt. Jämförelsevis var prästen i Tullinges kyrka mycket mer engagerande i sin ledning av gudstjänsten.

Sedan var det dags för konfirmation! Runt 20 stycken ungdomar var där och konfirmerades. De satt på de främsta bänkraderna och tjejerna hade vita klänningar, likt studenten, och killarna hade kostym. Vid konfirmationen fick de rada upp bredvid varandra. Biskopen och prästerna välsignade dem och tog på deras huvuden. De sa att de blev kristna vid sitt dop men att nu är det ni själva som bekräftar er tro, ni ”vuxna” kristna… Min invändning mot det är att en 15-åring knappast är vuxen, och att om det är ett eget val att konfirmera sig handlar det snarare om viljan att delta i traditionen än om 15-åringens tro. Det vet jag förstås inte, men det kändes lite påtvingat att stå där och i kör ropa ”JA” när någon av prästerna frågade om de tror på Gud som allsmäktig, etc.

En lite lustig aspekt av konfirmationen var också när biskopens hatt byttes ut under ceremonin. Alltså, vid början av konfirmationsceremonin fick han sätta sig, och de andra prästerna höll i hans ”släp” likt en brud, och de bytte hans höga biskopshatt till en platt rund huvudbonad.

Sedan var det fyra av ungdomarna som bar vatten i koppar som en del av nästa ceremoni. De bar det fram till biskopen, och därefter gick några kvinnor i röd kavaj runt och tog kollekt. På en broschyr stod även domkyrkans swishnummer.

Sedan var det mer prat, och återigen togs en boll med rökelse fram som biskopen dinglade med, som jag inte förstod mig på.

Sedan var det nattvard, och jag gick faktiskt fram och tog emot ”Kristi kropp”. Oblaten smakade dock kartong, och vinet var kanske slut, för vi fick inget. Prästerna drack det i alla fall, och konfirmanderna som fick ta nattvard först, har jag för mig.

Gudstjänsten avslutades med att de tågade ut igen ca 12.25

Efter besöket

Det känns bra att ha varit med i en katolsk gudstjänst, eftersom det ju faktiskt finns fler katoliker än protestanter i världen, och eftersom katolska kyrkan är den ”ursprungliga” jämfört med protestantismen. Jämfört med mitt besök i Tullinge kyrka kändes detta mer seriöst, och mer stelt. Mycket var likt, men det kändes mer högtidligt och som att de tog sig själva på ganska stort allvar. Kanske upplevde jag det så för att alla verkade engagerade och deltagande – till exempel detta med att ställa sig på knä och be. Jag är dock förvånad att inte pingst uppmärksammades mer (!), det var bara ett väldigt kort segment om det.

Jag förstår mig däremot fortfarande inte på människor som går till kyrkan. Det är visserligen logiskt om man nu tror på Gud och anser det rätt att delta i gudstjänst, men jag förstår inte hur man tror på Gud. Det är så långt ifrån min världsuppfattning, och jag tycker ju att jag har rätt, men eftersom så många människor är religiösa så vill jag förstå hur. Om man bortser från kultur, tradition, och religiös uppfostran, hur kan man verkligen tro på Gud om man bara själv skulle resonera? Är det en personlighetsgrej, huruvida man är benägen att tro? Frågan om religion är komplex…