Arbetsuppgift 2: Förhållningssätt till religion och vetenskap - Sara Nordström

Religion och vetenskap

Finner människan alla sina svar genom vetenskap och forskning, eller är det Gud vi måste vända oss till? Kan religion och vetenskap bidra med svar på samma frågor, eller är de alltid två helt olika områden?

Mitt eget perspektiv stämmer antagligen mest in på harmonimodellen, det vill säga att religion och vetenskap ger olika perspektiv på vår tillvaro, även om jag själv inte är religiös, vilket då kan verka paradoxalt. Sämst tycker jag det trosgrundade perspektivet är, för det är farligt att förminska vetenskapen, vilket är vad vi vet, för att istället lita på sådant vi bara kan tro.

Det är fel att påstå att religion är viktigare än vetenskapen och att religion kan besvara vetenskapliga frågor, när det gäller frågor som faktiskt har en sanning. Vetenskapen ger oss möjligheten att rädda sjuka människor som utan vetenskapens svar skulle dö. Vetenskapen har gett oss all den teknik och infrastruktur som vårt samhälle är uppbyggt på idag. Vetenskapen har studerat människans historia och förstått hur vi utvecklats som art och hur vår existens började. Det finns ingen poäng med att tvivla på evolutionsteorin eller big bang. Utan vetenskapen som hittar sanning skulle det inte gå att säga vad som är rätt eller fel inom frågor som faktiskt kan besvaras med sanning. Och orättvisor kan uppstå när kunskap saknas.

Historiskt sett har man kunnat förklara människors problem, till exempel sjukdomar, som ett symptom på syndande. Utan vetenskapen som förklarar vad sjukdomar egentligen beror på blev människor övertygade om att ondska eller synd var förklaringen. I dag i det hinduistiska samhället kan sociala klasser förklaras med religiösa uppfattningar om att de som har det bäst ställt förtjänar det tack vare handlingar i sina tidigare liv samtidigt som de som lever i misär också förtjänar sin levnadssituation. Då tycker jag det blir ganska uppenbart att det är farligt att låta religion ge alla svaren.

I en perfekt värld kan religion få plats utan att skada människor. Då kan världen beskrivas med hjälp av vetenskap, och religion kan få vara något spirituellt som endast behandlar frågorna som vetenskapen inte kan svara på.

Det finns massvis frågor som kan ställas om livet som antagligen inte kan besvaras vetenskapligt. Men jag kan ändå ha svar. Till exempel lever jag efter moralen att det är fel att göra andra människor illa. Det är inte Gud som behöver lära mig rätt och fel, utan det lär jag mig själv genom livet och från uppfostran och normer. Däremot skulle en sådan här fråga kunna vara av religiös natur. Rätt är det som är rätt enligt religionen, och fel är att gå emot sin religion, att synda. Man kan också resonera att vetenskapen i viss mån kan ge perspektiv på min uppfattning att det är fel att skada andra. Vetenskapen värderar inte rätt och fel, men kanske finns det överlevnadsfaktorer som gör att människan av instinkt vill vara välvilligt inställd mot sina medmänniskor? För att bli inkluderad i gruppen och undvika att skapa fiender?

Det som vetenskapen däremot inte kan besvara är frågan om varför allt existerar. Visst, teorin om big bang förklarar ju varifrån all materia kommer ifrån, men varför skedde då big bang? Finns det en anledning? Religionen kan besvara det, om man väljer att tro. Då finns det en given meningsfullhet med universums existens. Men man kan också välja att “tro” att det helt enkelt inte finns något syfte. Eftersom vetenskapen inte kan besvara detta betyder det att man inte kan finna alla svaren enbart genom vetenskapen.

Religion kan alltså fylla en funktion som vetenskap inte kan, men många gånger tycker jag man åtminstone kan testa att besvara religiösa frågor på ett vetenskapligt sätt, medan det finns betydligt större risker med att ge vetenskapliga frågor religiösa svar. Och vetenskapen blir för mig alltid mycket mer intressant då man kan lita på det man vet, medan religiösa föreställningar alltid förblir tro.

Med min uppfattning om att vetenskapen inte kan förklara något syfte, medan jag heller inte finner dessa svar i någon religion, hur påverkar då detta mig? Ärligt talat förstår jag verkligen hur religiösa människor har lättare att känna mening med livet än vi icke-troende. Om jag inte tror att Gud skapade universum och oss människor, och att vi inte skapades med avsikt, då måste jag hitta en annan anledning till min existens. Jag bryr mig inte heller om vad som händer efter döden, för jag tror inte att jag varken hamnar i himlen eller återföds, vilket gör att mina tankar om livet alltid utgår från att detta liv är den enda tid jag har. En religiös person kan ju tänka på sina handlingar delvis på grund av konsekvenser i nästa liv, men självklart påverkar ens beslutsfattande även detta jordliga liv både på kort sikt och lång sikt, och leder alltså till konsekvenser som vi hinner uppleva innan vi dör.

Och min uppgift på jorden har ingenting med att tillfredsställa högre makter, så vad är då poängen med mig? Jag tror inte att varje människa har en enda särskild uppgift. Kanske vore det skönt att tänka så, att det skulle finnas ett enda syfte, men eftersom livet är så långt och man kan hinna göra så mycket under ett liv, så tror jag inte på en enda mening med livet. Men jag tror att varje person själv väljer vad det är mening med ens eget liv. Det finns oändligt många olika mål som en människa kan ha. För mig personligen skiftar det lite vad jag tycker är meningsfullt. Jag vill ha nya upplevelser, jag vill “förverkliga” mig själv och utveckla mina förmågor, jag vill se variationen som finns på jorden och se olika länder och folk, och som många andra människor så vill jag också bidra på något sätt, påverka, lämna ett avtryck. Inte heller i den aspekten tror jag det finns ett enda syfte. Alla slags bidrag till världen räknas, oavsett om du är politiker, advokat, hittar botemedlet mot cancer, eller bara är en god medmänniska som ger glädje och kärlek eller stödjer andra på något sätt. Kanske kan man också se att det finns mening med livet så länge du njuter av det, att den enda meningen är att känna glädje och må bra, vad det än innebär, även om det är en mer självisk definition.